Sen M började på förskolan känns detta med sjukdommar som ett enda evighetsmaskineri. I fredags förra veckan fick vi information från förskolan om att det går ögoninflammation på skolan. Och typiskt nog började hennes ögon rinna på måndagen i kombination med feber. Febern och inflammationen har hållit i sig sedan dess så imorgon blir det A som får ta över vabbandet och kontakta vården. Som föräldrer känner man sig så hjälplös när ens barn är sjuka. Jag önskar att jag kunde ta över hennes sjukdom så hon slapp må dåligt. Samtidigt håller hon på att utveckla en stark egen vilja och självständighet vilket innebär att hon behöver testa sina gränser mot sig själv och sin omgivning. En helt naturlig del för barn förstås, men i samband med att hon redan mår dåligt så blir det ju extra påfrestande för oss alla. Hon vaknar ofta på nätterna och är upprörd långa stunder och när hon haft en episod på dagen är hon (och vi andra) helt slut efteråt. Jag försöker att hitta en bra balans mellan att sätta gränser men inte motarbeta henne i det hela. Hon behöver som sagt testa vart gränserna går för sin egen del och det kommer bygga en stark självkänsla och självkännedom hos henne. Det är dock inte samma sak som att hon alltid ska få som hon vill.

 

 

Samtidigt som hon mår dåligt mår jag sådär. Första delen av graviditeten är kämpig med illamående och varierande blodtryck. Vissa dagar får jag inte behålla något alls först på eftermiddagen. Att då samtidigt försöka ta hand om ett barn som behöver extra mycket närhet gör att energireserverna tar slut ganska snabbt, Det är en otäck känsla när jag känner att jag är på väg att svimma när jag är ensam med henne eller med henne på offentlig plats. Jag hoppas verkligen att det lättar snart så jag kan få njuta av att få vara gravid.