Sovmorgnar sedan M kom har inneburit att A har tagit henne när hon vaknat vid 5-6 på morgonen och jag har sovit till 8-9. Sen har jag ofta vaknat med ett stygn av dåligt samvete för att jag sovit istället för att vara med henne. Innan hon började förskolan för ungefär en månad sedan har det ju alltid inneburit att jag tagit hand om henne samtidigt till en viss del när jag själv varit sjuk. Sedan hon började har jag ju dessutom vabbat samtidigt som jag själv varit krasslig. Det är ju så när man är förälder, det säger jag inget om. Men idag, när jag känner mig utslagen i årets förkylning, kan jag ändå typ njuta av det faktum att jag kunde sova till halv elva. Hur många år sedan var det sen det hände senast? Antagligen är det också precis vad jag behöver för att min kropp ska få chansen att tala om för den här förkylningen att ta sitt pick och pack och dra. Men nu ska jag ta mig upp ur sängen (ja, jag ligger fortfarande kvar) och glida i varma tofflor och mjukiskläder. Brygga en stor kanna välgörande grönt thé och fixa frukost. Sen är det väl egentligen bara positionsbyte från sängen till soffan. Precis som det ska vara när man är sjuk och ska bli frisk.