En mamma på 27 år som bor i ett litet samhälle en bit utanför Västerås. Bor i radhus med en liten trädgård tillsammans med min underbara man som jag delat glädje och sorg med i cirka 8 år nu. Vår fantastiska dotter med en vilja av stål, precis som sin mor och kanske lite av samma temperament också. Samt vår lilla penisionär till katt. 

 

Ja, varför startar jag en ny fitnessblogg när det finns massvis där ute redan? För min skull men också för andras. Hur många gånger har jag själv inte spanat runt på nätet efter någon som kan inspirera eller motivera mig. Om jag kan uppmuntra en endaste liten kotte att ta ett friskt steg frammåt är väl det värt ett stort hurra! Med det sagt är jag inte expert på någon annan än mig själv, om ens det. Det jag predikar här framöver är vad som har funkat för mig, vad jag känner och tänker i den stunden och vad jag har lärt mig av mina tidigare misstag. Jag behöver dessutom någonting som driver mig och som får mig att känna att någon har koll på mig så jag sköter mig. Det ger mig personligen den där extra moroten att ta mig frammåt. Dessutom postar jag redan en hel del på andra sociala medier så varför inte samla allt här?

Jag har nog sedan jag slutade skolan haft ett växande intresse för träning och hälsa. Dock har det ofta varit under inflytande av samhälle och media med snabba fix, pulverdieter, lite mat och mycket träning. Sådant som inte håller särskilt länge. Strax innan vi blev gravida började jag intressera mig ordentligt för styrketräning. Jag var fast och ville bara veta mer. Jag besökte en kiropraktor då jag upplevde problem med vissa övningar och konstaterade att jag är väldigt överrörlig, framförallt i rygg och knän. Detta är något jag ständigt måste arbeta mig runt. När jag blev gravid var det en väldigt tung start. Jag mådde extremt dåligt och fick inte i mig särskilt mycket mat och kunde därför heller inte träna. Illamåendet höll i sig fram tills drygt halva graviditeten hade passerat då jag tillslut fick akut hjälp från vården då situationen inte var hållbar längre. Detta tätt följt av foglossningar och ryggvärk gjorde att i princip all fysisk rörelse snabbt uteblev. Jag tappade mycket av mina tidigare muskler och efter förlossningen var jag extremt svag. Jag var överviktig, överrörlig och saknade all typ av stabilitet. Trots detta lyckades jag gå ner 15 kg under de första 9 månaderna. Antagligen på grund av att jag åt alldeles för lite, ammade otroligt mycket och ofta och ersatte mat med sockerkickar. Trots viktnedgången såg jag nästan likadan ut. Jag kände mig precis lika svag. Jag var desperat efter att själv ha försökt ta tag i träningen utan framsteg. Jag betalade för att få hjälp med kosten och träningen. Nu har ytterligare 10 månader passerat och jag har tappat ytterligare 16 kg. Jag känner mig starkare än jag gjorde innan graviditeten, jag äter bättre och MER. Bilden ovan är som ni förstår från min dotters dop när hon var tre månader gamma. De övriga bilderna ger en ungefärlig bil om vart jag befinner mig idag. Jag börjar se framsteg när det gäller muskelutvecklingen och ser positivt på framtiden. Jag har betalat för 2 månader till men sen är tanken att jag ska fortsätta på egen hand. Skräckblandad förtjusning kan vi väl säga.

 

Ja, vad är då haken? Nämnde jag att jag hade en dotter på 1,5? Alla som har haft barn i den åldern relativt nyligen förstår vad jag pratar om. För er som har äldre barn har jag förstått att det finns något slags selektiv minnesförluts, ungefär som under förlossningen, då man glömmer allt negativt. Då kan jag påminna er om att det är en HEL DEL JOBB. Hon är det underbaraste jag vet men jag vill ge henne all tid i världen och hon vill gärna ha den. Det går inte. Dessutom pendlar jag till och från mitt heltidsarbete motsvarande 1,5 timmar om dagen. Slå ihop det med att jag jobbar varierande tider och tränar fyra dagar i veckan. Dessutom äter jag 6 måltider om dagen som ska planeras, förberedas och tillagas. Ibland lägger jag mig strax före midnatt och kliver upp igen strax efter klockan 05:00. Jag klagar inte, men det är ett livspussel att få ihop det ibland. Just därför har jag valt namnet Stålmamman. Alla mammor där ute har nog en uns av McGyver och en jädra massa stål inom sig och förhoppningsvis kommer det vara lite igenkänningsfaktor här. Hoppas ni vill följa med som resenärer på detta tåg i kampen om fitness trots livspussel, barntrots och andra omständigheter. Nu kör vi!