I natt när M sträckte sina små händer mot mig var de som små elddon. När hon får feber blir hon alltid alldeles varm om händer och fötter. Så även om hon var ganska pigg och feberfri i morse bestämde vi oss för att hon skulle få vara hemma idag. Andreas konstaterade att hon varit sjuk ungefär varannan vecka de senaste månaderna. Stackars tös. Hon var ganska pigg på förmiddagen men det har märkts på aptiten att hon inte varit sig själv. Till och med fruktstången tvekade hon en lång stund med innan hon tillslut petade i sig den. Efter lunchluren hade hon 39,8 i temp. Hon frös och klagade på ont i örat. Hon piggnade lite när jag frågade om vi skulle göra pannkakor men det vände snabbt igen. Hon blev snabbt ynklig och bara vindruvor och några avsnitt av Pippi Långstrump dög. Helst ville hon sitta nära och lutad mot mig. Inga pannkakor gick ner, men lite alvedon pinade hon i sig. Sen halvsomnade hon i min famn framför Pippi innan jag bar upp henne till sin säng. Få gånger känner man sig så hjälplös som när de små mår dåligt. Samtidigt som det är så otroligt mysigt att få vara den som rår om dem när de mår som värst. Att få vara den som har dem i famnen och myser bort det jobbiga.

Imorgon är det dags för rutinultraljud. Jag kan inte förstå att denna graviditet gått så snabbt hittills. Jag har knappt hunnit träna en enda gång och det gäckar mig. Vikten är densamma som innan graviditeten men jag märker att jag blir svagare. Fast förutsättningarna har verkligen inte funnits. Först illamåendet och sedan dessa konstanta förkylningar. Det är ju tyvärr inte bara M som blir förkyld. Men imorgon får vi se den lilla i magen och det blir liksom verkligt på något vis. Dessutom kände jag de första buffarna utanpå magen idag. Det blir något helt annat när det blir så påtagligt. Jag har för visso känt rörelserna i magen sedan vecka 12 men desto mer märkbara rörelser, desto verkligare blir det för mig på något vis.