Jag kommer ner på morgonen och frågar om M vill följa med mig och äta frukost. Det är liksom vår stund på morgonen. Möts av ett jublande "Jaa!". Hon springer till köket.

Vart är gröten någonstans, frågar hon. Antagligen har hon redan ätit gröt med sin pappa.

Vi kommer överens om att hon får äta smörgås.

Knäckebröd? Nej.

Havrelimpa? Nej.

Vad vill du ha då? I frysen! Bestämd min. Tittar i frysen men ser inget bröd.

Längst bak! Jodå, där ligger riktigt mörkt surdegsbröd av råg. Hon vet vad hon vill och hon vet vart det finns.

Vad vill du ha på? Leverpastej och smör. Nya favoriten. Alltid leverpastej och smör.

Hjälpas åt? Jo, tack jag vet ju vad det betyder. Kan själv. Hon brer sin smörgås och slickar på kniven. Blää, säger jag. Så gör man väl inte? Jag ordnar med frukost till mig och i ett oövervakat ögonblick har hon sprungit till pottan själv och ropar plötsligt att hon är fäääärdig! Hjälper henne med det sista och vi går tillbaka till köket.

I sin stol med smörgåsen i handen berättar hon att hon trillat av pallen tidigare på morgonen. Slog i pannan. Men pappa tröstade så allt blev bra. 

 

På 2,5-årskontrollen på BVC i veckan konstaterade de att hon har språkutveckling som en treåring. Minst. När blev hon så stor? Mitt lilla bylte som, vad som känns som nyss, låg tätt intill helt beroende av mig. När växte hon upp? Var det när jag tittade bort kanske? Jag har visserligen varit lite disträ senaste tiden, men knappast är det väl så illa. Jag kan inte begripa. Vaknar upp ur tanken när hon klättrar ner från stolen och ställer in sin disk i maskinen. Underbara älskade M, tänk om jag kunde stoppa tiden en stund. Du gör mig stolt varje dag.