Igår när vi låg uppkurade i sängen med varsin bok i handen så sa jag i förbigående till Andreas att vi nu tagit oss in i den 22 graviditetsveckan. Andreas nickade instämmande. Av bara farten så klickade jag mig in på min graviditetsapp som stadigt visade vecka 23. När hände det tänkte jag? Tiden har gått så fort denna graviditet så fort jag passerade den 13:e graviditetsveckan. Med Minou i magen kändes varenda dag årslång när jag tänkte på graviditeten, vilket väl var ungefär jämt. Nu är det mest ett konstaterande emellanåt, när magen börjar bli för stor för att sitta riktigt bekvämt vid skrivbordet eller när hon får in en karatespark som heter duga utan att jag är beredd. Och med Minou var det som en längtan i hela kroppen där jag höll på att sprängas av förväntan. Nu kan jag nästan känna att jag är ganska nöjd med att ha henne där hon är, i tryggt förvar. Även om jag längtar efter att träffa henne förstås. Nu när vi passerar januari kommer väl tiden gå ännu fortfare. Bara det faktum att det är den 14:e på lördag och Minousan blir hela två år!? Herregud, här gäller det verkligen att hänga med i svängarna.